Sophie

på mig själv så in i bänken, jag kan inte bestämma mig och det gör att allt kretsar kring det. Uhääää! Jag som vill plugga till tenta och känna att detta kommer jag klara.

Jag har ett sjukt tufft beslut framför mig. Ett beslut som gör att hela jag rycks i två delar, en del drar i mig och säger en sak medan den andra säger tvärtemot. Jag vet inte vilken av delarna som känns mest inspirerande faktiskt. Det gör ont i mitt hjärta samtidigt som jag så gärna vill bestämma mig men det går inte.. Jag gråter som en baby bara jag tänker på det... Jag vill inte såra varken mig själv eller någon annan. Men just nu känns det som hela mitt hjärta skriker hans namn och det är hjärnan som sätter igång tankarna. Jag hatar verkligen mig själv när det känns såhär men ibland funderar jag verkligen på vad som är mest rätt. Tror jag på det själv eller är det bättre att låta det vara? Just nu har jag inget svar på frågan men måste få vädra den och känna efter. Enda sättet för mig att få klarhet i detta är att faktiskt skriva om det för att få ner svart på vitt eller kanske tvärtom vitt på svar. På något sätt säger hjärtat och tårarna att känslorna finns där men hjärnan säger att det får inte fortsätta som det gjort tidigare... finns det en chans till en förändring från bådas håll? Kommer vi båda bli nöjda eller är det dags att gå varsitt håll och bevara en vänskap istället? Det är endast jag själv som kan svara på det men jag kan inte. eller rättare sagt, jag tror inte jag vill ta klivet att göra antingen det ena eller det andra.

MItt hjärta i tusen bitar......

Varnar för rörigt inlägg!

Jag känner mig så otroligt tom inombords och vet för tillfället inte alls vart jag ska ta vägen. Det är egentligen ingenting som har hänt men jag känner mig så otroligt korkad och misslyckad. Känner mig noll motiverad till någonting och allt numera känns bara jobbigt. Jag vill inte ha det såhär så varför?!?! Jag vill så otroligt gärna känna mig glad och tillfreds med livet men jag skulle tro att jag sätter för höga krav och irriterar mig för minsta lilla. Har inget tålamod när någonting går emot mig. Känner mig helt enkelt väldigt ensam just nu även om jag vet att det finns människor omkring mig som uppskattar och gillar mig. Men jag känner att jag inte vårdar de relationer jag har på ett tillfredställande sätt och hur fan jag ska ändra på det är det jag känner mig mest osäker över numera. Varför slutar vissa människor höra av sig och när man sedan försöker prata om det försvinner de in i skuggan och drar sig undan? Jag vill vad det är jag gör som gör att människor behandlar en på det sättet. :( Det känns just nu som att jag saknar en person i min närhet som jag verkligen kan känna trygghet, tillit och allt möjligt för.

Vänkretsen senaste tiden har rivit upp många sår som tagit mig låång tid att läka från tidigare. just nu känns det bara som jag är tillbaka på ruta 1 och känner mig verkligen bortkommen och förvirrad. Kan inte bestämma mig alls för vad jag ska och inte ska. Har jag bestämt mig för något och sedan helt plötsligt känner att nej, jag vill inte alls detta egentligen. Men undviker att säga något för att slippa känna samvetet ska bära en skuld som egentligen skulle behövas tas upp till ytan. Även om mycket av det som hänt i vänkretsen inte egentligen berör mig överhuvudtaget så kommer relationer i rullning när en person faller bort eller tillkommer.

Just nu känns det som att ingenting, verkligen ingenting flyter med mig längre.. Kan jag inte begrava mig under jordens yta tills denna månaden är slut så jag slipper känna detta?! Tenta eftet tenta går åt helvete och jag känner bara varför ska jag fortsätta? Allt bara känns helt värdelöst... Men okej.. Jag lovar hederligt, att den senaste duggan inte är jätte jobbig att skriva om. Det är okej, men trots att det finns ett hopp i det hela så känner jag ändå. Varför kan jag inte lika gärna klara det på första försöket?! Min pluggmotivation är för tillället nere i botten, det måste jag erkänna men trots det kommer jag ge mig i kast med att ta morgondagen och lördagen åt att RÅ plugga inför nästa dugga på måndag och verkligen se till att klara den. Känna att jag kan om jag vill, för jag orkar inte bara känna mig värdelös hela tiden och även för den delen oduglig. :(

av många anledningar...

känner mig djupt sårad, och otillräcklig.. vad är det för fel jag gör som gör att jag känner mig så riktigt dålig...?
Irriterande sak säger jag bara, jag vill inte, orkar inte... varför i helvete är ALLTID denna idiot månad den värsta månaden på året?! Det är likadant varenda år och tydligen så lär jag mig aldrig...

Vi är vuxna människor alla, men ibland undrar jag om vissa verkligen är så vuxna som de påstår att de vill/ska vara...?
Jag vill kalla det ren barnslighet, och ställer mig totalt oförstående till resonemanget. Det bara grunnar och grunnas inom mig och jag kommer skriva av mig nu och det kommer bli kanske helt osammanhängande men jag kan inte bära det inom mig för då kommer det inte bli bra ändå. Just nu känns det bara som jag borde skita i allt och inte orka vilja gå vidare. För varför.... är vänskap så otroligt svårt att tillvara på? Man kan inte vara när alla, men likförbannat så är man vänner. Det finns vänner jag litar till 150% på men också vänner jag inte säger ett ord till om hur jag egentligen känner. Kalla det falskhet eller vad du vill men läget är så då jag känner att man inte lita på den männsika överhuvudtaget. Alltså att människan inte kan hålla tyst om saker som jag berättat i förtroende och är känslan den att denne person inte kan vara tyst så säger jag helt enkelt ingenting istället. Man kan inte gilla alla människor, men har man hängt ihop, varit vänner så pass länge så förstår jag det ännu mindre faktiskt.

Är riktigt trött på det beteendet... känns otroligt skönt att ha någon och luta sig mot i situationer som denna, men ett gäng vi varit tidigare kommer aldrig existera igen. Jag måste acceptera att detta är slutet för den och kommer så vara för är man inte villig att satsa så kan man glömma att jag vill lägga energi på det heller. Enkelt sagt; vänskap ska vara ömsesidig men är den inte det så fine, bra, då slipper ni mig också om ni inte anser vara tillräckligt nära.

Jag återkommer.... =(

Jag är osäker på hur jag mår just nu. Har idag kommit in i en liten dal och känner mig inge vidare glad alls. =/ Är osäker på vad jag vill och hur jag vill göra vissa saker. Har en konstig känsla inom mig där jag inte känner mig trygg och blir reserverad för minsta sak. Har svårt för det helt enkelt. Gråter för närvarande utan egentligen veta varför och det gör ont i mig när jag inte vet varför. :( Det blir för jobbigt, jag återkommer!