Sophie

Idag är en dag jag helst av allt inte alls ville komma upp ur sängen, bokstavligt talat. Det har varit en skitdag rent ut sagt. Det började med att jag försov mig imorse och vakna upp ett par minuter innan 7 och då ska jag ju egentligen vara på väg till bussen. Så jag tänkte att då tar jag pågatåget istället. Så jag klädde på mig, borsta tänderna och tog maten ur kylen för att skynda mot bussen. Tog bussen 07.22 från hållplatsen och hoppa av den på smedjegatan och gick mot tågstationen i rask takt. Ser då att pågatåget är inställt så jag bara, jaha, men då tar jag första bästa tåg till centralen och äter frukost (hade tänkt handla på centralen ändå även om jag tagit pågatåget, då jag hela tiden planerat att ta tåget mot kristianstad på centralen). Tåget kommer, kör till centralen och väl på centralen ser jag att det står 07.53 går pågatåget från centralen, blir helt chockad och tänker, men då satsar jag på att ta det då när klockan var 07.43. Så jag springer bort till EH, beställer och får min frukost och halvspringer bort till spår 6 där täget skulle avgå. Tycker mig se på stationsklockorna att klockan tickar närmare och närmare 07.53, men jag hinner ombord. Men där står sen tåget fullt med människor och klockan går men tåget kör inte. 08.02 kommer vi iväg från Malmö C. Sen händer det ngt på vägen, likande växelfel/signalfel eller vad det nu kan ha varit så vi ankommer Krisitianstad först 09.39 när vi ska vara där 09.16.

Så jag missar ettan som går i riktning mot högskolan och nästa går om 12 min så jag väljer att gå ut till högskolan. Väl på skolan strax efter 10 väljer jag inte gå in och störa mina klasskompisar utan väntar utanför tills deras rast. Här slutar inte dagens problem men nu istället att vi fått ett arbete vi skall göra tills nästa vecka och poängteras bör att instruktioner och allt skall vara på engelska så var det ett par i klassen som skickat massa frågor till läraren och det kändes som han tyckte frågorna var helt konstiga. Så innan lunch kändes det som det var riktigt dålig stämning. Sen kom nästa dunst för mig, vi är ett par tjejer som har skrivit många arbeten ihop sedan vi började skolan och igår hade jag snällt och vänligt frågat om jag fick vara med i deras grupp (för att ta alltihop från början så på en av introduktionsföreläsningarna sa läraren att vi skulle vara 3-5 pers i varje grupp, men på föreläsningen i tisdags tror jag, introducerade han arbetet på "riktigt" och sa då att vi skulle vara 2 styckern i varje grupp. Så då tänkte jag bara, jahapp, kände mig utanför för att ingen frågat om någon ville skriva med mig). Tillbaka till igår, jag frågade de andra tjejerna om jag fick vara med men fick ett väldigt velande svar tillbaka och jag fick känslan av att de egentligen inte ville ha mig med och jag hade fått rätt känsla. De ville skriva arbetet ihop själva i och med att vi var tvungna och skriva på engelska och skulle skriva 1500 ord per person och de tyckte att 4500 ord mot 3000 ord blev för mycket. Jag kan hålla med till båda ja och nej till det. Så jag kände mig riktigt besviken över beskedet och har känt att känslor och tankar gått som en bergodalbana senaste dagarna.

Nu har det dock ordnat upp sig och jag har fått en annan grupp att arbeta med.